Jag kanske har muskler ändå tänkte jag

...och provade skulderstående igår, bara sådär.

Man får inte bara muskler av yoga, man får självförtroende också. Men plogen vette tusan.

Min instruktör kan prata i headset medan hon gör den, och för mig blev det bara ÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖRRRRHHH när jag försökte havs-andas.

(Prova inte hemma utan ett hjälpande par händer som kan hålla och lyfta i benen om det behövs.)

Kissdrömmar

Återigen vill jag säga HEJ, vänta lite med att läsa det här om du bara vill lära känna mig sådär lagom mycket. För er som redan gör det är det ju redan för sent så varsågoda.

Jag har fått så jädra nog av att drömma om kissnödighet. Drömmarna går ut på att jag springer runt och hittar ingen konventionell toa, så jag måste välja det minst opassande stället. Som om jag inte skulle kunna vänta i fem minuter på att hitta en WC utan måste göra det i någons vardagsrumsmöbel! Som om det är mindre besvärligt. Som om jag inte skulle kunna göra det utomhus om det knep. Det är inte jag som medverkar i de där drömmarna. Idag vaknade jag upp och märkte knappt att jag hade en urinblåsa i kroppen, jag hade klarat mig hur länge som helst utan att gå. Jag drömmer alldeles för ofta sådant här och det är inte för att det trycker på eller för att någon inkontinens har börjat göra sig påmind. Jag fattar ingenting men vägrar tro att dessa drömmar har något att göra med hur jag ser på mig själv eller min plats på jorden. Jag tror att det är nån jäkel som har petat in dem för att jag ska ställa upp på någon experimentell lobotomi för att bli av med kisset i huvudet. Jäkla vetenskapare.

Konstantin Stanislavski

Ett obehagligt minne dök upp i min hjärna nyligen, precis när jag hade vaknat en morgon. De flesta har nog sett bilderna av små fjäderlösa kycklingar som får sina näbbar avklippta av en stor saxliknande manuell maskin, och det har jag med. Om jag inte minns helt fel så var det också denna dokumentation som fick Astrid Lindgren att gå på krigsstigen mot elaka hönsuppfödare och jag förstår henne. Känslan jag får när jag tänker på näbblösa små hönor med blödande ansikten skulle göra mig till en fantastiskt metodskådis, i alla fall när det gäller sorg och obehag. Fy tusan.

Pulitzerpriset

Jag har fortfarande kvar en känsla som jag vet finns på riktigt och den är både en sorg och en glädje, men framför allt är den verklig. Jag har fått den av att läsa och se fiktion. Den som inte har läst boken The Hours (Timmarna) av Michael Cunningham eller sett filmen, borde göra det så fort den har tid. Om man gillar att läsa böcker bör man också ta itu med Mrs Dalloway av Virginia Woolf.
Det känns lite löjligt att bli så uppjagad av en bok och en film men alltså vadå? Jag känner nu, mycket mer än vad jag har gjort tidigare (på det sättet jag har lärt mig själv), att allt är på riktigt. Ingenting är meningslöst. Klart som fan att en sådan författare förtjänar prestigefyllda priser.