Hårdrockstragedin

Jag köpte senaste Sweden Rock Magazine häromdagen - 14 sidor om när Led Zeppelin spelade in i Stockholm -78. Jag läser såklart hela tidningen för att 59 kr inte ska kännas så bostslösade. På sidan 22 står Eddie Vedder och kramar en mikrofon och bredvid beskrivs de tio värsta tragedierna som skakat hårdrocksvärlden. Ganska självklart finns det ingen rangordning, men såklart är både Cliff Burton och Roskilde -00 med. Det kändes så sjukt att läsa om det, för jag tänker på det som en dröm. Det känns inte sant alls, men jag var ju där och det var till och med fler som dog då, visar det sig, än när halva Lynyrd Skynyrd strök med i en flygkrasch -77. Det kändes till och med lite som att jag inte ens fick köpa den där tidningen när jag stod där i kiosken, men jag är ju faktiskt ett vittne till hårdrockshistorien. Jag hade inte valt att se den där konserten om jag hade vetat vad som skulle hända, och jag som är så ofrivilligt empatisk mådde asdåligt i en vecka efteråt. Bandet avbröt spelningen och Vedder vädjade till publiken att systematiskt ta ett steg bakåt, två steg, hjälpa varandra, lyfta upp dem som ramlat, men inget fungerade. Det hände framför mina ögon. Jag skulle gärna ge allt jag äger för att det inte skulle ha hänt, om det kunde rädda nio människors liv, men det är verkligen ett sånt himla JAG-VAR-DÄR. Förvirrat, men ändå. Och jag känner mig som ett pucko när jag tänker så.

Vidare så läste jag att Syd Barrett var död, och fick genast Déjà vu från
- När Göran Kropp dog
- När ODB dog
för samtidigt som de som leker med döden, alltså de som knarkar järnet eller dansar omkring på bergstoppar - samtidigt som många av dem såklart dör så blir världen ett helt annat ställe när någon försvinner ur den. Jag var inget fan av Kropp, det var bara en känsla av "jaså redan". De andra två skulle kanske aldrig ha gjort lika sjuka, roliga eller bra låtar igen, men ÄNDÅ LIKSOM. BLA BLA BLA.