Manis har varit utan kaffe i 48 timmar

Många författare, regissörer och skådespelare har försökt gestalta abstinensbevär på film. Jag har sett många av dessa filmer. Jag har även försökt förstå vad det innebär genom att lyssna på vad folk som har gått igenom en drogrehabilitering har att säga men det är omöjligt att förstå.
Det mest häpnadsväckande är att när kroppen har vant sig vid att få tillskott av vissa droger (t.ex. beat-generationens goof balls) varje dag så finns det risk att man dör om man slutar cold turkey utan att behandla abstinensbesvären.
Det som jag vill ha sagt nu är att jag mår riktigt dåligt efter att ha gått över till te (OBS: har alltså inte slutat med koffein helt). Men jag med upplever alltså ungefär en procent eller kanske en promille av vad nån som slutar med benso eller heroin skulle göra. Jag vill alltså klargöra att det handlar om minst hundra gånger värre än:

¤ Hittills 24-timmars mitt-huvud-sitter-fast-i-en-för-liten-cykelhjälm-huvudvärk.
¤ Omöjligt att fästa blicken, framför allt på text.
¤ Humörsvängningar a la Från Jagälskardig till Jagvilldödadig på tre sekunder.
¤ Mardrömmar om odödliga tumörliknande monster, typ John Carpenter's The Thing.

Sammanfattningsvis, jag har alltid gillat den här låten här nere eftersom jag identifierar mig med personen den handlar om. Vad ska jag göra nu, lyssna på delfinljud eller?