Skoj och allvar på Brittgården

I onsdags närvarade jag på Hjärt- och Lungsjukas Riksförbunds lokalklubbs möte. Alla hjärtans dag är viktigt för dem, hela februari faktiskt. De donerar massor med pengar till vårdcentraler och försöker göra livet drägligare för sjuka när landstinget inte klarar av bördan. På plats fanns en läkare som berättade om en ny sorts robot som gör det möjligt att göra hjärtundersökningar på vårdecentralerna så man slipper åka iväg till lasarettet. Man kunde också testa sin lungkapacitet för att se om man kanske behövde uppsöka läkare.

Artikeln jag skrev hamnade i ett litet hörn (på familjesidan i en av tidningarna). Jag vet inte om den var utomordentligt dålig, men jag vet att det enda som skrivs om pensionärer (för de flesta i hjärtålung är pensionerade) är om det är någon liggsårsskandal eller till exempel den där demente mannen som råkade glömma bort att det var högertrafik i Sverige. Enligt pressen händer det knappt något roligt alls när man når en viss ålder. Om jag går på vartenda PRO-arrangemang i Arvidsjaur hädanefter, så kanske de en vacker dag får åtminstone en sida. Det är inte bara allsång det där med pensionen.