Megalomaniac
Nämen oj, vad händer här?! Jag förstår att man blir förvirrad om man väntar sig en blå atlantocean och får diskvatten, men jag ska förklara. Det var bara så att jag ville ha en lagom stor förändring och jag var otroligt less på den där färgen. Den får mig att känna mig som att jag fortfarande går på Strömbäck år ett och inte kan någonting. Så nu är här ljust, men inte vitt för det gör ont i ögona. Och samma fina blå färg som förut, fast på texten. Inte så himla annorlunda ändå.
En annan grej var att jag har funderat (IGEN!? tänker ni kanske men) och vill fråga en sak. Det är fråga om gränsdragning och ingen geografisk sådan. Var går gränsen mellan:
1. En längtan eller önskan att en person (eller flera) ska lägga märke till en och tycka att man själv är så smart som man i sin tur tycker att den (de) är. Ni vet en sån där vanlig hederlig kompisförälskelse som man känner ibland när man lär känna nån ny.
2. Ett symptom på bipolär sjukdom som yttrar sig i att man får storhetsvansinne och tycker att man själv är så förträfflig att man projicerar det på andra och undrar varför de aldrig föreslår att man ska träffas nån gång när de liks älskar en så mycket som man själv gör (sig själv alltså).
Jo, jag vet. Bara det faktum att jag reflekterar över detta betyder mest troligt att jag inte lider av någon form av manodepression (Manis-depression HA HA) men det känns bara så väldigt konstigt när jag kommer till det där stället där jag själv är mitt största fan. Jag fattar ingenting och känner mig som en galen professor.
Bästa hälsningar,
Manis
En annan grej var att jag har funderat (IGEN!? tänker ni kanske men) och vill fråga en sak. Det är fråga om gränsdragning och ingen geografisk sådan. Var går gränsen mellan:
1. En längtan eller önskan att en person (eller flera) ska lägga märke till en och tycka att man själv är så smart som man i sin tur tycker att den (de) är. Ni vet en sån där vanlig hederlig kompisförälskelse som man känner ibland när man lär känna nån ny.
2. Ett symptom på bipolär sjukdom som yttrar sig i att man får storhetsvansinne och tycker att man själv är så förträfflig att man projicerar det på andra och undrar varför de aldrig föreslår att man ska träffas nån gång när de liks älskar en så mycket som man själv gör (sig själv alltså).
Jo, jag vet. Bara det faktum att jag reflekterar över detta betyder mest troligt att jag inte lider av någon form av manodepression (Manis-depression HA HA) men det känns bara så väldigt konstigt när jag kommer till det där stället där jag själv är mitt största fan. Jag fattar ingenting och känner mig som en galen professor.
Bästa hälsningar,
Manis
posted by Manis at 10:09 em
1 Comments:
Hej Manis.
Det är inte bara du som inser din förträfflighet. Jag tycker att du är geni och jag skulle gärna vilja hänga med dig. Imorgon ses vi hos Lovisa. Då kanske vi kan planera nåt kuligt.
För övrigt, apropå Andrea Quinn som du skrev om tidigare, så har jag funnit min favoritdirigent på schumann vs Brahmskonserten. Han heter Roland Kluttig (Bara det är ju en anledning!) och han var så himla lekfull och dansant och proffsig så man nästan dog.
Skicka en kommentar
<< Home