Tack för kaffet landshövdingen

Det var Chris Heister själv som välkomnade en blöt Manis med dålig hy och svarta ringar under ögonen på Länsresidenset. Manis var så disträ och fokuserad på konsert så hon bara sa hej och gled förbi, med ett löfte om att vid senare tillfälle skriva i gästboken. Tyvärr hade brasset ställt in pga att lokalen plus ljudvolymen skulle göra kammarmusikentusiasterna ännu mer hörselskadade. Jag har hört talas om en grej som heter ÖRONPROPPAR, skulle det kunna vara något? Tur att Avatarkvartetten var hur bra som helst. Synd att skribenten satt och stirrade på kristallkronorna istället för att gå in i recensionstrans.


Det var väldigt uppiggande att promenera omkring bland ornamenten och konsten i sin noppiga kofta och kaffespillda halsduk. De Grå hade på sig guldsmyckena och gåborts-colognen.


I konsertsalen såg det mer Modärnt ut och tur var det, annars hade det varit hello tidsmaskin när de drog igång Brahms mot slutet. Kristallkronorna vägde däremot runt 4 ton och låg i storlek någonstans mellan Skoda Fabia och Ford Focus.


När den värsta chocken gått över skrev jag i gästboken. Jag ville tacka för fikat och studiebesöket men alla andra hade bara skrivit sitt namn. Jag skrev bara mitt namn. Sedan stod jag och stirrade på målningen av två hundar som ville döda en räv som ville dödas tillbaka. Väldigt brittiskt.


Andra fenomen som förgyllde kvällen var:
- En kostymklädd herre som jag misstänker trodde att jag var Sara Meidell. Jag tackar.
- Att 80% av musikerna var kvinnor.
- Gå längre och längre in i salongerna; se yngre och yngre konst.
- Robotljusen i kristallkronorna. Nä, det är inte en levande låga, det är en gul glödlampa som vickar fram och tillbaka lite lagom läskigt.